Lena Ohlén

Vad är framgång? För mig är det att komma närmare mina mål.

Ett mål är att komma i kontakt med dem som tycker om min konst. Det kan jag göra genom att delta i en konstutställning som besöks av många. Under påsken är det tradition i Skåne med konstutställningar med öppna ateljéer. Och innan påskhelgen hade jag och mina ateljékamrater gjort fint i ateljén och hängt vår utställning. Sen hade vi fullt upp med att prata med intresserade besökare. Fantastiskt!

Ett annat sätt att komma i kontakt med de som tycker om min konst är att samla in e-postadresser till dem. Det gjorde jag genom att lotta ut ett konstverk bland dem som besökte utställningen. Detaljer om utlottningen har jag skickat ut till drygt 84 personer. En av dem kommer att bli glad, hoppas jag.

Ett av mina mål för det här året var att bli bättre på att skriva om min konst. Ett blogginlägg i veckan hade jag som mål, men det har inte blivit det. Men det misslyckandet ska inte betyda att jag slutar blogga. Nej, jag tar nya tag och ska berätta om det jag håller på med nu.

Utställning till påsk

Om några veckor är det påsk och jag ska visa upp min konst på VSKG:s samlingsutställningar. Dessutom ska jag och mina ateljékamrater ha öppet hus i ateljén. Det är en hel del att göra inför det. Roligt arbete men ibland är det svårt att fokusera på det som är viktigast. Mina stora teckningar tar lång tid att göra och jag måste snart bestämma mig för vilka jag ska rama in, istället för att bara göra det roliga jobbet som är att skapa.

Idag har jag börjat dagen med att grunda två fabriksgrundade linnedukar med gesso. Jag vill ha en finare yta att teckna på och att de ska vara riktigt vita. Jag har tecknat på ytor som är målade med olika färger men vanligast just nu är vit grund.

Är det inte fantastiskt vilka vackra mönster och former som isen kan bilda?

Det har varit blåsigt och ruggigt väder i flera dagar och idag har allt förändrats till en strålande solig dag. Jag och G tog en promenad ute i naturen. Det var kallt men det blåste inte så vi kunde verkligen njuta av allt det vackra.  Och självklart fotograferade jag. Hade jag tagit fram papper och penna så hade vi säkert frusit ordentligt.

Jag såg så mycket vackert!  Vem vet, kanske jag låter mig inspireras till teckningar eller annat bildskapande i framtiden.

Jag tycker om att hålla på med mitt konstnärliga skapande. Den här helgen är det två samlingsutställningar som har vernissage, där jag har mina verk med, och det känns lite mer ovant. När jag tycker att jag är klar med ett verk, så är det upp till betraktaren att bedöma om jag lyckats eller inte. Den stora skillnaden mellan mig nu och tidigare, är att jag mentalt har intalat mig att alla inte tycker om min konst, men att jag är glad om de som tycker om den får möjlighet att se den.

Det är fredag kväll nu och jag har just kommit hem från VSKG:s utställning i Malmö. För första gången ställer gruppen ut i Rådhushallen i Malmö, som är en rymlig och trevlig lokal. Det var inte trängsel kring konstverken, men positivt tänkt så hann jag tala med alla de som verkade intresserade av min konst. Och det är det som räknas.

Jag ställer ut sex stycken små teckningar (21 x 21 cm + ram) och det är bilder som har en något ny motivkrets. Abstraktioner med inspiration från ljuset som silas genom trädens grenverk. Jag är jättepeppad och arbetar inspirerat på det temat så det blir med sannolikhet fler bilder som jag kommer att visa upp framöver.

Skånes Konstförening, vernissage 26 november

Andra vernissaget den här helgen är på Skånes Konstförening, och där visar jag en stor tuschteckning. Den utställningen sträcker sig över en längre tid och har du inte tid att besöka den under helgen så kommer fler tillfällen. Välkommen!

Jag förbereder mig mentalt för att ta ett steg vidare i min konstnärliga utveckling och jag tar hjälp av den mycket skickliga textilkonstnären Lisa Call  som har en webbkurs som jag följer. Kursen har precis börjat och jag har inte gjort en enda bild än. Men jag har tänkt mycket.

Att fokusera inte är att tänka hårt och koncentrerat på målet.  Vad är det då? Ett citat som Lisa Call visade är mycket talande:

Att fokusera är att göra val. Så, av alla de bilder som jag visade i förra inlägget, väljer jag ut en bild som får beskriva essensen av mina känslor inför träd och den atmosfär som ljusen mellan trädgrenarna skapar.

När jag fotograferade den här bilden tror jag att det var fåglarna som jag intresserade mig för mest, men jag säger nej till dem nu, även om det är fint med fåglar (på avstånd i alla fall). Att stänga den här dörren till något som är möjligt att göra, behöver inte betyda att jag aldrig ska göra bilder med fåglar i träden. Bara inte just nu. Ju fler möjliga vägar att gå med en uppgift, desto svårare är det att fokusera.

Jag har varit sjuk nu i två veckor och längtar så efter att sluta hosta och få kraft att börja jobba igen. Jag vill hitta mitt eget uttryck. Kanske är jag redan på väg, men jag vill att de bilder som jag gör ska kännas ursprungligt mina, inte inspiration från Jan Shoonhoven, Agnes Martin, Brice Marden,  eller någon annan konstnär som jag beundrar. Nej, min konst ska vara helt min egen. Och det hoppas jag att Lisa Call ska hjälpa mig med. Men egentligen så vet jag ju receptet. Jobba, jobba, jobba, jobba, jobba, jobba, jobba, jobba, och ytterligare jobba ännu mer tills jag har gjort massor av bilder på samma tema. Då kommer det att till slut kännas som alldeles mitt eget uttryck och inte någon annans.

För tredje året i rad har jag lämnat in fem konstverk till bedömning inför Kullasalongen i Krapperups konsthall som drivs av Kullens konstförening. De två tidigare åren har jag blivit refuserad. I år har jag arbetat mycket målmedvetet på att få bra material att lämna in och jag har haft många konstverk att välja bland. Det har inte gjort det enklare att välja, men om sanningen ska fram så har jag utvecklats genom att jag har jobbat så mycket med att utforska det här bildduttrycket.

Dagbok – ett minimalistiskt konstprojekt

Som jag har skrivit om tidigare så handlar det här projektet mycket om tiden och hur jag använder den. Tillsammans med några kollegor har jag börjat arbeta med ett gemensamt projekt som ska bli en utställning i början av 2012 och det är i samband med det som mina tankar om hur jag använder min tid växt fram. Det ska bli intressant att se hur det utvecklar sig, för jag är inte klar med projektet ännu.

Blir jag refuserad ännu en gång, eller har mina konstverk funnit nåd inför juryn? Oavsett vad som händer har jag vunnit, för aldrig tidigare har jag gjort så bra konst, och det är resultatet av att jag har varit så flitig i ateljén.